Hästarna - navet i travsporten

Hästarna - navet i travsporten

Publicerad

Bild 334059

År 1849 föddes hästen Hambletonian i USA. Han blev pappa till över 1.200 föl under sin levnad och blev på så vis alla amerikanska travhästars stamfader. Samt en hel del andras. I Sverige finns det få hästar som inte har Hambletonian i sin stamtavla.

Idag har aveln med hästar ämnade för travtävlingar alltså pågått i mer än 100 år. I Sverige finns två raser; varmblod och kallblod. Varmbloden kommer ursprungligen från den amerikanska nyttotravaren medan kallbloden kommer från den nordsvenska brukshästen.

Det som främst skiljer varm- och kallbloden åt är fysiken. Varmblodiga hästar är större, ädlare och travar betydligt snabbare än kallbloden. Kallbloden har å sin sida större seghet och styrka och de kan tävla längre upp i ålder.

Kallblod får tävla från 3 till 15 års ålder. Varmblodiga ston får tävla mellan 2 och 10 år och hingstarna/valackerna (=kastrerade hingstar) mellan 3 - 12 års ålder. (En travhäst blir vanligen mellan 20 och 30 år gammal.)

Hästarna är i regel som bäst när de är mellan 4 och 6 år gamla, men det kan variera en del både uppåt och nedåt.

Stamtavlan är förstås viktig för att få framgångsrika travhästar. Viktigast anses hästens pappa vara. Men också hästen mamma och morfar är viktiga när det kommer till att få fram vinnande hästar.

Lyckas man dessutom få med en blandning av amerikanskt och franskt travhästblod i varmblodsfölet ökar chanserna till framgång ännu mer menar många. De amerikanska hästarna står nämligen för tidig utveckling och fart, medan de franska anses starka och uthålliga.

De kallblodiga hästarna har numera oftast sin börd från Norge. De får ha maximalt 1/8 varmblod i sig för att ses som renrasiga kallblod.

Ston anses på det stora hela ha lägre kapacitet än hingstarna. Man menar också att brunsttiden, som infaller var fjärde vecka, kan påverka hästen.

Den genomsnittliga mankhöjden på travhästar är 156 centimeter (mankhöjd = från marken till där skulderbladen möts, just nedanför nacken). Hästar som är större - högre - har en fördel i att de har längre ben och med det längre steg. Å andra sidan kräver de längre benen bra fäste för hovarna och det kan ställa till det under loppen.

Hästar som är mindre än genomsnittet utvecklar ofta ett starkt psyke och påverkas därför mindre av startspår och annat i omgivningen i loppen.

Det finns lika många skolor som tränare när det kommer till metoderna för hur en bra travhäst ska tränas. Men det handlar om att utveckla hästens snabbhet, uthållighet, teknik och psyke. Vanligt är dock att man tränar snabbheten på rakbana minst

Bild 334060
ett par gånger i veckan med en tävlingsaktiv häst och tränar muskulaturen med belastning, exempelvis i uppförsbacke och i ridning. För att ge hästen vana vid travbanan och själva situationen vid loppen tränas de också på sina hemmatravbanor och i provlopp.

Man säger att hästar som gillar att tävla har ett bra löphuvud. När de tävlar på travbanan lyser det av livsglädje och självförtroende om dem.

Trots kärleksfull omvårdnad och välavvägd träning händer det att hästarna blir sjuka.
Vanliga orsaker till att hästarna får avstå från start är förkylningar, feber, hosta och muskelinflammationer. Mindre vanligt är att hela stallar drabbas av smittsamma influensor och därför sätts i karantän av veterinären.

För friska hästar finns en mängd utrustning som tränarna/kuskarna kan använda för att bättra på hästens prestationsförmåga och/eller stötta den i sådant som den behöver stöd för. Här nedan en rad exempel:

- Grundutrustning: Sele; remmar på hästen för att fästa utrustningen i, exempelvis sulkyn. Bett; anordning i hästens mun som tömmarna fästs i - så att kusken kan styra hästen. Handstropp; öglor på tömmarna som kusken håller i.
- Hästens balans: tränarna testar med olika tyngder och olika skor. Till exempel med att ha skor bara fram eller bara bak. Barfota kallas det när hästen är helt utan skor. Det används även gummiboots som dras över hästens hovar. De är både till hjälp som skydd och som hjälp för balansen.
- Hakar kan skruvas fast på skorna vid vinterbana eller hård grusbana (vintertid).

Ändringar i hästens utrustning kan påverka stort i loppen.

Bild 334061

- Hel- och halvstängda huvudlag. De begränsar hästens förmåga att se åt sidorna och kan göra hästen mer skärpt och koncentrerad.
Norskt huvudlag (norsk gas): huvudlag med skygglappar som dras ned under loppen och gör att hästen bara ser rakt fram.
Murphybländare; ett skydd som sätts för ena ögat på hästen. Detta för att tvinga hästar som vill vrida huvudet åt ett håll att hålla huvudet rakt.

- Att döva hästen - med bomull i öronen - kan hjälpa hästar som lätt blir hetsiga. Att sedan dra ur bomullen på upploppet kan få hästen att ta i lite extra. Det är bomullstussar eller skumplastbollar, med eller utan snören som kan ryckas ur. Eller så är det en öronkappa, vilket är en typ av tygstrutar för öronen. Även dessa kan dras bort.

- Huvudstång; gör det svårare för hästen att vrida huvudet (vissa hästar vill dra huvudet åt ett visst håll när de springer.) Den får bara användas på en sida av hästen.

- Spärrgrimma; så att hästen inte kan gapa för mycket och inte kan lägga tungan över bettet (då blir den mer svårkörd). Det finns också särskilda tungband som kan användas i det syftet.

- Käkrem/Checkrem håller huvudet i visst läge. Remmen får inte vara för kort enligt reglerna. En annan variant är springrem som ska hindra hästen från att kasta med huvudet.

Bild 334062
- Jordbländare: en ”borste” som fästs runt nosen på hästen för att hindra den från att bli skrämd av skuggor och annat på marken.

Nosläder: band med fladdrande läderremmar som hjälper hästen att inte låta sig störas av grusstänk.

Svansgaffel
; gör att hästen inte kan lägga svansen över tömmarna och försvåra kuskens styrförmåga.

- Slagrem/slagjord: läggs över skalmarna på sulkyn, för att hindra hästar från att sparka bakut. (Vissa är mer sparkiga än andra.)
- Resgjord: fästs mellan skalmarna på sulkyn för att hindra hästen från att stegra sig.

För benen:
- Senskydd; läderskydd på hästens framben för att hindra slag från andra ben.
- Skalpers: Skydd på bakbenen (strax ovanför hoven) för att skydda för slag från frambenen, särskilt på vintern då hästarnas skor har broddar.
- Gamascher: benskydd för hästens bakben.
- Tåvikter; vikter på framsidan av hästhoven, för att hästen ska få längre framsteg.

Så ser du att travhästen mår bra:
- Öronen är spetsade och svansen står som en kvast - hästen trivs.
- Hästen har rytm, spänst och elegans i rörelserna.
- Den travar rent, det vill säga utan att komma i ”otakt” och/eller övergå i galopp i lopp och vid värmningar.
- den har krafter kvar till att spurta på slutet

Bild 334063

Travhästar som är svårare att bedöma:
- Den galopperar ofta i lopp.
- Den galopperar på värmningen innan lopp.
- Den är orutinerad - är nybörjare eller återkommer från ett långt tävlingsuppehåll.
- Den är ung. Unga hästar skiftar ofta mer i form än äldre hästar.
- Den saknar löphuvud och ger inte allt i slutstriden. Dessa hästar kallas ”oärliga” i travvärlden.
- Den ligger hårt på bettet och blir därmed svårstyrd för kusken.
Kontrollera om hästen rest långt och om den övernattat eller inte på travbanan. Sådant kan ha stor påverkan på hästens tävlingsprestation. Att tävla på hemmabana är ofta en fördel.

Åter travskolans startsida

Av: Susanne Landin

On
Off

0 kommentarer

Läs mer

  • Senaste
  • Mest läst
  • Mest kommenterat

Kom in i diskussionen

Detta innehåll är skapat av Guidens besökare

V64-tips till Boden 4 juli

2 kommentarer

peckis: sista gången jag prenumerar på denna blaska, tidningen kommer inte i tid o när den kommer så syns vissa sidor inte,dåligt med trycksvärta, nä fyyfaan vicken blaska!!!!!

Artikelkommentarer