4 kommentarer
Blue Hill: Mack Lobell var i en klass för sig och var nästan oförbrukad i finalen.
Dagen efter att det körts trav i större omfattning blir det alltid diskussioner på morgonen oss Guiden-kollegor emellan. Oftast innefattar det liret där någon som var när att fylla på lädret till bristningsgränsen. Någon satt med spik på Global Manhattan som spurtade likt en furie, någon hade fått in en flerkupong med Torgil som galopperade när Svanstedt släppte av honom i jakten på att kontra ut Tamla Celeber.
Stall Timo Nurmos dominerade totalt med fyra inkvalade till derbyt och man ser framför sig hur Timo kallar berörda Derby-kuskar till kontoret på Fituna inför Derbyt. Likt Don Corleone sitter han bakom skrivbordet och delar ut order till respektive catchdriver på sin lite hesa finlandssvenska. Respekt Don Timo!
Idag hamnade vi på ett sidospår och gick igenom gamla spelhistorier. Personligen älskar jag att ta del av dessa med kollegor som varit med lite längre i gamet. Under de drygt tio åren som man själv varit rejält aktiv på liret så har man väl samlat på sig en och annan historia. Det bästa med dessa anekdoter är att det finns alltid en historia i historien. Ett sidospår som oftast är bättre än själva vinsten eller den eventuella förlusten då man var med och nosade på de riktigt stora slantarna.
Jag
tänkte dela med mig av två historier, en med ett lyckligt slut och en mindre målfototorsk
som man gärna vill radera ur hårddisken.
Vi snackar 2002. Om några veckor är det dags att borra ner sig i skolbänken och
studera till lärare. Apropå derbyt så är det lokalderby i division II mellan
Forssa BK och Slätta. Borlänge mot Falun, min sista match i Forssatröjan. Det är
inget direkt skönspel utan mer kamp. Som högerback genomför jag matchen utan
att direkt glänsa i en ganska tillknäppt historia. Med halvtimmen kvar "börjar
jag hänga lite på högertömmen" då en Slättaspelare är på väg att rinna igenom.
Så jag kliver in och tar en given frispark för laget, domaren ger mig ostskivan,
helt enligt regelboken. Några minuter senare gör jag en klockren glidtackling,
reser mig, gör ett speedryck, och driver fram bollen är redo för att sätta in
en rejäl attack i tredjespår, slår en långboll mot en anfallare som ivrigt viftar
med vänstertassen. Men domaren samtyckte tydligen inte i den tidigare (högst
tveksamma situationen) utan blåste frispark. Signalen uppfattade inte
undertecknad och slog alltså min planerade långboll. Ny signal ljuder och en ny
ostskiva tilldelas mig för att jag skickat iväg bollen efter avblåsning.
Domaren tänker sedan inte mer på det tills en åskådare skanderar: "Det är ju
hans andra gula kort, han ska ju ut", på klingande dalmål. Jag får lämna
matchen i skam och det gnager även i bakhuvudet att jag även missade V75 på
hemmabanan Romme bara för att bli utvisad för första gången i fotbollskarriären.
Man kunde ju hålla sig för skratt i bilen hem men jag var tvungen att försöka
tänka lite positivt eftersom jag skulle ha en avskedsfest inför flytten till
Karlstad då det var dags att inta rollen som fattig student. När jag kommer hem
är min syster lite uppspelt och går och småler (hon hade nämligen en del i ett
litet V75-system som jag knåpat ihop innan matchen). En skräll ramade in en
annars favoritbetonad omgång och det blev en hygglig vinst på drygt 20 långsjalar.
Feststämningen höjdes snabbt och efter ett antal Vodka-Red Bull så somnade man
i vanlig ordning med hjärtklappning efter en ganska omvälvande dag. Pengarna räckte
i alla fall någon månad innan jag var tvungen att vinka in ett studiebidrag med
tillhörande lån som alla andra…
Ingen stor vinst att skryta om men ibland kan omständigheterna göra att den bringar
mer glädje än ett betydligt större pengaregn!
Torskhistorian har väl inget
riktigt sidospår men jag delar med mig den så att jantelagen upprätthålls, dessutom
kan lite skadeglädje alltid underhålla någon. I söndags var det ettårsjubileum
sedan denna händelse inträffade.
Jag hade satt mig i bilen med slutdestination Lapplands-Wäsby till kollega
Thimrén för att följa V75 på Örebro framför liven. I första V75-avdelningen
blir det riktigt tajt i mål. Min utgångshäst Pinepower Rose har i vanlig
ordning gjort ett heroiskt lopp i dödens men Nisse Bean levererar en stark
avslutning och det blir stenhårt i mål. Vi trodde på "lillchans" att Pinepower
hann undan men de dröjer riktigt länge med resultatet och man ställer in sig på
dött lopp och köper det (i värsta fall). Naturligtvis ropas Nisse Bean till
slut ut som vinnare och så inleddes den dagen på ett mindre roligt sätt. Sedan
gör spikarna Baht Launcher och Global Investment sin plikt från bakspår och
omgången största skräll Deuxieme Picsous fanns med på lappen som komponerades i
Wäsby. När krutröken lagt sig och jag enbart fått ihop fem rätt så kom jag ihåg
att jag lämnat in en liten "knarklapp" på en trehundring innan jag åkte
hemifrån (hade inte datorn med mig). Innan jag åker från Thimren säger jag: "Jag
tror jag har en liten knarklapp hemma som var riktigt nära", tänker inte mer på
det och sätter mig i bilen.
Hemma rättar jag lappen där jag enbart deltog i sjurättspotten och sätter
nästan juicen i vrångstrupen när man inser att jag enbart sprack i första avdelningen.
Utdelningen för sju rätt blev ca 620.000 kronor och Pinepower var streckad på
14% gentemot Nisses 21. Så det var väl (högst troligt) minst 1,5 miljoner som
det förbannade målfotot kostade mig. Jag behöver väl sedan inte förtälja att
det var hunden som var ute och gick med mig och inte tvärtom… En något apatisk
rumpmas svingade sig ner i sängen den kvällen. Sedan blev ju inte direkt på
bättre humör när man såg målfotot och enbart kunde skönja en skugga som talade
till Nisses fördel. Dessutom strödde Trav 365 och andra "seriösa medier" salt i
såren genom att älta det till förbannelse…
Det händer en hel del inom travet och mycket är positivt. Maharajah lyckades vinna Prix d´Amerique vilket spred stor glädje. Välförtjänt och roligt! Något annat mycket positivt är den helt nya trenden av öppenhet hos tränarna. Förhoppningsvis är det en trend som har kommit för att stanna.
Vet inte om det en ära eller ett straff. Lite som "det är ett skitjobb men någon måste göra det". Så illa är det kanske inte, men måstet är i det här fallet försöka skaka liv i den här bloggen som har legat nere alldeles för länge.
V86 som spelform har onekligen inte gått hem hos spelarkollektivet och man kan väl förmoda att den är på väg bort och redan efter 1,5 år bli en grå parantes i svensk travsport. De tre senaste omgångarna har snittat ungefär 16 miljoner och någon ljusning går inte skönja.
V75 är ett fantastiskt spel men att bjuda bort lördag till våra grannländer känns inte rätt. Att det dessutom körs en massa extra V75-omgångar kan bli i det mastigaste laget. I år körs det V75 fyra gånger under julveckan!
Spelet V86 har väl inte direkt rosat marknaden. Åtta lopp är väldigt mastigt att jobba sig igenom, speciellt för "normalspelaren" som skickar iväg ett par hundralappar.
Ingen har väl missat att ATG inte lyckades stänga spelet till Åmåls lopp ett. Det brisade snabbt upp till storm och det blåste snålt runt "Silvergrisen".
På fullt allvar pratas det nu om att köra trav på julafton nästa år. Landets banor har fått frågan från makthavarna. Idioti tycker de flesta. I makthavarnas boning tituleras det speloptimering.
Att spela på trav är kul men det kan vara svårt att bestämma sig för vem man ska spela på. Det bästa är att lita på sig själv och ta smällarna när det blir fel. Lyssna inte på alla andra utan lita på dig själv.
Prix d'Amerique har det surrats om en längre tid men på söndag är det äntligen dags för världens tuffaste travlopp. Högintressant givetvis då Maharajah gav ett starkt formbesked senast.
V86 blir kvar men med sänkt jackpotgräns. Bra. Men hur tänkte du med V64 på söndagar, Remy?
Kom in i diskussionen
4 kommentarer
Blue Hill: Mack Lobell var i en klass för sig och var nästan oförbrukad i finalen.